Historik

I mina föräldrars hem fanns det alltid honung. Den stod i skafferiet, tappad i stora höga glasburkar med lock som spändes fast med metallklämmor. Massor av burkar, tyckte jag som bara var en tumme hög och inte nådde upp till hyllan. Av någon anledning var de alltid slut när sommaren kom. Farmor, som var den som oftast arbetade i köket, använde honung i matlagningen till det stora hushållet och så även min mor. På den tiden arbetade de flesta vuxna ute och det var mycket folk till bords, speciellt i skördetider. Som barn av sin tid och med två världskrig i minnet gällde det att inte bjuda in onödiga utgifter som att köpa mer socker än nödvändigt. Honungen anförskaffades från en släktgård som hette Dövatorp där en syskonskara på sex bodde.

 

En av männen, Ludvig Pettersson, var biodlare. Nånstans runt tio bisamhällen i stora välbyggda trågkupor stod i trädgården strax intill gärdavägen som ledde ut till fälten. Till farsans stora förtret men med kluvna känslor, tvingades han passera de ilskna bina varje gång traktorn och han skulle ut på gärdena. Å ena sidan var honungen begärlig å andra sidan blev han stucken ganska ofta.

 

Mitt behov av honung grundades således från barnsben speciellt eftersom jag och syrran genomlevt alla barnsjukdomar på varmt honungsvatten som morsan gav oss, ibland drack vi frivilligt ibland under hot.

 

Men några tankar på att bli biodlare hade jag då rakt inte. Annat kom i vägen som kompisar, hästar, partner, resor, husbyggen och sist men inte minst jakt. Och då var vi tillbaka på Dövatorp som nu ägdes av mina föräldrar. Ludvig var sedan länge död men bin fanns det fortfarande på gården. Nu i ägo av Rolf Svantesson (Rolf är och har sedan länge varit Mariestads starke man när det gäller biodling) som då var en man i 40-årsåldern. Bina var betydligt mildare till sinnes och materialet väsentligt modernare. Men mitt intresse hade fortfarande inte blivit så starkt att jag ville bli biodlare, mina ärenden till Dövatorp handlade mest om att rasta hundar och pürsha på råbock.

 

I mitten av 2000-talet blev jag jobbarkompis med en herre, en del av er vet ju vem jag åsyftar. Han hade bin, massor av bisamhällen och badade i honung och pengar. Åtminstone när han fick säga det själv, men faktum var att även om jag förstod att han saltade rätt bra så fanns det substans och något där som började få klockorna att ringa hos mej. Han sa till mej att jag borde skaffa bin och producera honungen själv, istället för att köpa - sälja och tjäna pengar.

 

Rätt som det var gick allt mycket fort. Jag och Mia hade letat hus ett tag när vi i januari 2006 upptäckte att f.d. lanthandeln i Böja var till salu. Vi funderade en dag eller två på hur det skulle bli att bo där men sen bestämde vi oss. Lite krigande vid budgivningen sen var saken klar och i mitten på maj flyttade vi in i huset. I samma veva som vi bestämt oss för huset anmälde jag mig till en nybörjarkurs i biodling. Under den vintern gick jag en gång i veckan och läste teori följt av praktik så fort vädret tillät. Någon gång runt skarven maj-juni köpte jag mina första bisamhällen av samme Rolf som tidigare haft sina bin i Dövatorp. Vi hade blivit med bin och därmed var cirkeln sluten.

 

© Honungshuset HB 2018 all rights reserved

 

Transportlåda för 12 burkar honung

När gården Dövatorp såldes i början på 2000 hittade min mor Ludvigs honungslåda. Idag står den i Mias honungslager

Text på insidan
Jag och farsan 2006

Med sin vanliga skepsis talade han om för mej att "det där, det går aldrig"

När det sedan visade sig att bina både överlevde och producerade var han den som såg till att de alltid hade vatten. En gång bonde, alltid bonde.